Jag heter Gunilla Hultgren. Jag är född 1956. Jag har diagnosen Asperger syndrom.
Min diagnos fick jag runt-98. på papper. Men det började pratas om AS och ADHD ett par år tidigare. Det blev tillslut en AS- diagnos. Idag vet jag att jag nog har ADHD också med stor säkerhet.
För mig var det en otroligt stor lättnad att få ett namn på min känsla av att inte passa in på "riktigt".
Att det dröjde så länge innan jag fick ett namn på min känsla av att inte passa in, berode nog på min ålder och den erfarenhet jag hade av ett "vanligt" liv. Jag levde mitt liv med hjälp av strategier.
Vilket gör att jag tillhör de som befinner sig i en "gråzonen", iaf ur en utomståendes perspektiv.
Att få ett namn och en diagnos (beteckning) är nog minst lika viktigt för oss i den här gruppen, som för de som har en mer tydlig (synlig) problematik.
Det syns inte på mig att jag har AS. Men den som är riktig lyhörd och uppmärksam kan nog märka att jag inte når riktigt ända fram, när det gäller att umgås och kommunicera i vissa sammanhang.
Man kan nog säga att jag har det lindrigt (osynligt), Vilket inte alltid är det lättaste, eftersom kraven och förväntningarna utgår från vad som gäller för de flesta andra i vårt samhälle. NT normen.
Jag brukar likna det med två kugghjul som går i varandra, där det ena är mitt AS- hjulet, som är lite rundat i toppen, så att det inte riktigt passar in, när det ska haka fast i NT-hjulet. I mitt fall så är det inte alla kuggarna som är defekta.
AS för mig handlar inte om praktiska synliga svårigheter, utan mer om den känslomässiga biten. Att nästan aldrig få en känsla av meningsfullhet och sammanhang i att vara delaktig i situationer som handlar om att dela en gemenskap.
Det hjälper inte att veta intellektuellt vad man förväntas dela. För mig innebär det bara att jag kan närvara, utan att sticka ut. För mig är det ett heltids jobb att analysera min miljö och situation
Miljön och samnahanget som jag förväntas vara en del av, har därför en avgörande betydelse för vad jag orkar, hur jag fungerar och hur jag mår.
Jag lärde mig mörka mina svårigheter genom att imitera/kopier andra. Jag blev och är en riktigt bra "skådespelare".
Jag är överlevnads smart, har ett högt ÖQ med andra ord. Vilket också gör att utomstående har svårt att förstå att det finns en funktionsnedsättning.
Jag levde halva mitt liv i ett "korthus" och med en lånad identitet, som kunde ras när som helst, vilket det också gjorde. Här höll mitt liv på att ta slut......
Det var då jag hoppade av arbetsmarknaden och lämnade barnomsorgen som förskollärare, efter 20 år på arbetsmarknaden. Numera är jag en fri, lycklig och nöjd förtidspensionär.
Jag är fattig på pengar, men rik på tid. Tid är något som jag behöver liksom möjligheten att få göra på mitt eget sätt. utan att hela tiden behöva stångas med min omgivning
Utan min sjukersättnig skulle mitt liv inte fungera. Utan bara handla om en ständigt kamp för att orka överleva.
Jag gick tio år i samtalsterapi. En blandning mellan vanlig traditionell samtalsterapi och KBT inriktad hos en privat psykiater ansluten till FK. Denna blandning var en lyckträff för mig.
Jag lärde mig ett nytt tankesätt och till slut insåg jag att det fanns många fler val en vad jag trodde och hade uppfattat. Jag lärde mig att utgå från mig själv. , Istället för att jämföra mig med andra. Mina val idag bygger på vem jag är och hur mina behov ser ut.
Idag har jag en självkänsla. Tron på mig själ och att acceptera sig själv för den man är. Idag är jag medlem i facebook gruppen: Du är bra precis som du är!
http://www.facebook.com/group.php?gid=208002877640
Jag har lärt mig att skilja på vad jag önskar skulle se annorlunda ut och vad jag behöver, för att mitt liv ska fungera. Det är inte alltid så att önskan och behov är samma sak.
Om andra tycker att mina beslut och val är underliga och konstiga, så får det numera stå för dem.
Numera utgår jag ifrån, vad jag mår bra av och vad jag kan påverka i min egen situationer, i det som gäller mitt liv.
Det är detta som min sjukersättning ger mig. Möjligheten till ett meningsfullt liv med livskvalitet.Ett liv som tillhör mig.
Jag brukar föra ett inre samtal med mig själv. Jag brukar ställa dessa frågor innan jag prövar eller gör förändringar.
- Vill och kan jag göra det här?
- För vems skull gör jag detta?
- Mår jag bra av det?
För min del har det en stor betydelse att det är mitt eget beslut, Ibland går det åt skogen i alla fall, men då har det åtminstone varit mitt eget beslut att pröva eller göra en förändring. Ett sådant nederlag är lättare att hantera än ett misslyckande som som känns och är påtvingat.
Mina specialintressen är hundträning och Aspergers syndrom.Numera kan jag även lägga till socialt samspel.
För min del handlar det inte om att vara en aktiv del av denna gemenskapen, utan att vara en iakttagare.
Jag tillhör nog gruppen som trivs bäst när jag umgås med en i taget eller väldigt många så att jag kan försvinna i mängden.
Mitt behov av ensamhet är mycket stort, en nödvändighet, liksom mitt rörelsebehov. Man kan se mig vandra runt med min hund, men jag känner mig aldrig ensam. jag behöver min ensamhetstid för bearbeta och återhämta mig.
Allt som jag skriver om på min hemsida, bygger på mina personliga förutsättningar och erfarenheter, att vilja och min egen motivation, för att funger så bra som möjligt.
Detta innebär inte att alla med AS, kan fungera på samma sätt som jag eller att man kan utveckla denna förmåga, genom intensiv trännig, för att utomstående tycker, att man har nytta av detta och att ens liv skulle bli mycket lättare om vi bra kunde.....
Jag kommer att använda mig av två förkortningar i mina texter; AS och NT.
AS = Aspergers syndrom
*NT = neurotypiska, det som är normgivande för hur det brukar fungera för de flesta människor, "normala tillsvidare" i vardags språk.
Du kan även läsa min blogg:
http://gunilla-hultgren.blogspot.com/
Vill du komma i kontakt med mig :
E-post: gunilla.hultgren@hotmail.com