Om AS och Bemötande
Vi som har Asperger syndrom är i första hand människor. Vi är olika individer med olika personligheter. Vi är lika olika som alla ni andra utan diagnoser.
Många har nog en färdig bild, av att vi ska vara några konstiga individer med udda specialintressen.
Det syns inte på oss, utseendemässigt att vi har AS. Vilket gör det svårt att förstå våra svårigheter och brister.
Att ha det lindrigt, och ligga mycket nära det som anses normalt, är kanske det svåraste sättet att ha Asperger syndrom. Kraven och förväntningarna blir lät orimliga.
AS skiljer sig ofta åt mellan pojkar och flickor, men också beroende i vilken åldersgrupp man befinner sig. även vi lär oss och utvecklas av de erfarenheter vi stötter på.
Vi är svåra att upptäcka, flickor i synerhet, i många fall får vi vänta länge på en diagnos, eller i värsta fall blir vi utan, för att det saknas kunskap om variationerna i vårt funktionshinder.
Vilket gör att många inte förstår, hur vi får kämpar för att överleva i detta samhälle,där social och emotionell kompetens står högt i kurs. Även om man har fått en diagnos är skola och arbetsliv, igen enkel match.
Många upplever att det inte finns någon plats för dom. Ett utanförskap som inte behöver innebära att man är mobbad. Ett utanförskap bara för att vi inte tänker och uppfattar och fungerar i vår omvärld på samma sätt som de flesta andra.
Det som gör oss till en grupp är att vi har en problematik som visar sig inom ett gemensamt område, att tolka/förstå vår omvärld. Men vi har det i olika svårighetsgrader.
Vår problematik är ett funktionshinder. Det går inte att bota men det är bemötningsbart.
Vilket innebär att vi har en varierande grad av en nedsättning/brister i socialt samspel och verbal och icke verbal komunikation, sett ur ett neurotypiskt perspektiv.