tidens betydelse :.   

  Bokstävers betydelse ur ett tidsperspektiv

Många av oss med AS tycks ha svårigheter med "tiden" att förstå den, och hur den påverkar och styr våra liv. Som att komma i tid, att betala våra räkningar i tid. 
Hur kan det komma sig? Vart tog den praktiska och konkreta kunskapen från barndomen vägen? Den som vi alla fick, förr i tiden, som veckopengen att spara eller att själv gå och handla, sitt lördagsgodis, man fick peka och förklara vad man ville ha, ingen frågade om detta var okej, Detta var innan några bokstäver i alfabetet ockuperade våra liv, på gott och ont. Troligen blev vi sedda som de lite udda och märkliga barnen, men inte som funktionshindrade eller handikappade.
 
Livet är fullt av olika "MÅSTEN" tiden är ett. Dessa finns redan i barndomen, trots det är det bara några få av dessa "måsten" som är av större betydelse, om du ska ha en chans att fungera bland andra och få ett självständigt liv. Med sin egen ekonomi, bostad, vänner osv., allt detta kommer inte automatiskt bara för att man kan hantera tiden. Men det underlättar vardagen, man slipper kontakt med energistörande myndigheter, värdar och inkassoföretag, ilskna vänner och arbetskamrater för att inte glömma chefen, bara för att man glömt bort tiden.


Vart tog det egna ansvaret vägen? Trots att många av oss är så högfungerande, vi är bara en hårsmån från att betraktas som "normala", blir vi fråntagna våra möjligheter till ett självständigt liv, i all välmenig. Kanske för att hjälpens utformning är mer handikappande, än hjälpande och stödjande.

Blir man behandlad som ett offer, blir man lätt en rädd, osäker och oskyddad varelse, utan självkänsla och risken för mobbing är stor, det står tillåtet, stämplat i pannan.

  
Alltig här i livet kräver faktiskt att man själv tar vara på sina möjligheter. Möjligheterna är faktiskt ganska lika som vi serveras, oavsett om man har ett funktionshinder eller ej, i teorin. Det är förmåga att styra viljan och motivation, som avgör hur vi tar tillvara möjligheterna, och hur vi bedömer dess värde, inför framtiden. Ibland måste man våga be om hjälp för att nå enda fram. Ibland behövs praktisk hjälp, eller i form av råd och idéer, men det är alltid jag själv som bör göra mina val. Vinsten blir en erfarenhet oavsett om valet blev rätt eller fel. Möjligheterna har tyvärr en tendens att uppfattas som det bara finns en riktig lösning.

Många av oss blir idag, blir berövade möjligheten att lära oss hantera tiden, att planera den och fatta egna beslut. Detta är inget man kan från början, oavsett om man har ett funktionshinder eller ej, det är något som man tränar upp, genom att leva sitt liv och skapa sig egna erfarenheter.  Troligen behöver vi med AS ibland, mer tid och en längre startbana, för att inse vinsten och vad det ger på sikt. Tänk på att vi lever i ett främmande land
Möjligen tillhör vi ett släkte som inte är tillräckligt motiverade och saknar förmåga, för att stressa runt, för att hinna så mycket som möjligt, om vi inte fick en släng av en annan bokstavsdiagnos, då kan det gå väldigt fort eller så kommer vi aldrig i mål. Vilket tycks vara ett krav i dagens samhälle, som vi trots allt tvingas att leva i, med olika lyckade resultat.

Barn idag och några år tillbaka i tiden, blir körda eller följs av föräldrar till skola och de olika aktiviteter, som deras föräldrar tycker att de ska delta i. Kanske för att likna andra barn på gatan eller för att de ska träna upp sin sociala färdigeter eller ha en meningsfull fritid. Det är nog inte riktigt så här som hjälpen och stödet var tänkt från början, men som alltid är det tiden som styr hur det blir i verkligheten.  Har du hört ditt barn efterlysa sina aktiviteter, be om att få börja på dessa? Visst händer det, men det hör nog inte till vanligheterna. Vi behöver tid för vila och att sortera våra intryck och ladda våra batterier, inför nästa dags sociala övningar i skola och fritids eller kanske bara mötet med sin omvärld.
Barn med funktionshinder får en assistent i skolan (i bästa fall) som ser till att allt hinns med i tid, tar över ansvaret ,för att de tar sig ut och in från raster, mellan matsal och olika lektionssalar, att böckerna kommer upp tillräckligt fort, Allt ska gå i ett rasande tempo, allt måste hinnas med i tid, alla ska göra och vara lika. Som vuxen träder LSS åtgärder in i mångas liv. Vart tog mötet vägen mellan assistent och diagnosinnehavaren? Där vi ges möjlighet till att hitta egna lösningar.
Vart tog det egna, möjligheten att lära sig uppfatta tidens betydelse i vardagslivet, lära sig förstå den, göra sina egna erfarenheter av livet krav, inse konsekvenserna av våra val..
I dag ska man helst vara en sann tids optimist, lite av ett mode, och det är lätt att man glömmer att, kolla när man måste gå hemifrån för att hinna i tid, eller beräkna hur lång tid något tar.  En del brukar säga att vi saknar tidsuppfattning, jag vet inte om detta stämmer riktigt, för då skulle vi vara helt tidlösa. Jag skulle säga att vi har en sämre förmåga att hantera tiden och se dess konsekvenser utanför oss själva,
För att lyckas, med att lära sig en god planering och framförhållning av tiden i sin vardag finns det troligen bara en väg.  Att öva eget ansvar, öva egna beslut, redan som barn och att lära sig att det får konsekvenser. Det är bara att öva, öva och åter öva, upphör förväntningar och krav, kommer vi troligen aldrig att lyckas eller nå ett skapligt resultat.av självständighet.

De flesta med AS är inga begåvnings befriade varelser som vandrar omkring här på jorden, bara för att vi har en annan infallsvinkel på livet. Tyvärr dras vi med diagnosen ofta över en kam, en klapp på huvudet, det här fixar vi åt dig. VI tränar dig lite, så blir du nästan som vi vanliga dönickar.
Ofta skulle hjälpen kanske räcka med, att det är tillåtet att fråga be om hjälp, och att vi får tillåtelse att anfaller livet från en annan vinkel, även om det tar längre tid. Hur har ni vanliga med toleransen för det avvikande? Kanske är det bristen på den, som gör oss rädda för att visa vår sårbarhet.
Om vi får en möjlighet att förstå och hitta oss själv. Lära oss hur vår egen roll, påverkar omgivningens bemötande av oss. Att det är vi som påverkar och avgör, hur våra liv kommer att bli tillsammans med er.. Först då har vi en betydligt större chans här i livet.
Vi kan inte styra vad vi kommer att mötas av, men hur vi ska bemöta och hantera det vi utsätts för, är vårt val. Det viktigaste är inte att "välja rätt" utan att vara nöjd med sitt val, oavsett om det blev rätt eller fel.   

Givetvis ska de som verkligen är behov av hjälp och stöd och en anpassning av miljön, ha rätt till denna hjälp. Men eftersom vi alla är olika individer, så finns det ingen manual på hur man ska bemöta oss, med några bokstäver i vår diagnos, lika lite finns det en manual för hur man gör för att, leva, finna kärleken. Jag vet att många skulle önska att det fanns en. Ibland tror vi nog att vi är ensamma om våra svårigheter, troligen har vi alla, oberoende om vi har en diagnos eller inte, ungefär samma problem, men vår förmåga att ta för oss, ta en plats, är olika. Jag vet och tror att vi kan, men vi får kanske vara mer aktiva på ett medvetet sätt, som stjäl energi. Valet är vårt om det är värt det.
Världen är allt bra underlig, inte konstigt att den är svår och krånglig att leva i, med alla "måsten och bör" och vi får inte glömma tiden.